Musikminnen

Lördagnatt i en villa i Avesta.
Ohyggligt olyckligt kär. Kärleken är dock obesvarad. Föremålet för min åtrå är för kvällen skrudad i vit klänning. Från grammofonen ljuder “Night In White Satin”. Det är tungt, ja ett blytungt minne som placerar Lp:n på en alldeles speciell plats i hjärtat.
Mullis

Sittande i treans spårvagn.

Först kom “Are You Experienced”. Sen kom “Axis Bold As Love” vilket var strålande plattor. Men 1968 kom “Electric Ladyland”, som betytt så oerhört mycket för mig och för rockens historia. “Voodoo Chile” gjorde slut på alla spekulationer vem som var gitarrhjälten nr. 1. Clapton, Thownsend, Page och Alvin Lee med flera fick väl magsår när Jimi öste på med hundra gitarrer på en gång. Jag bodde i Majorna då och det var åtskilliga grannar som klagade på volymen. Ett annat minne är när jag var på väg hem från stan med en nyinköpt “Electric Ladyland” i sin blå waidelepåse, sittande i treans spårvagn i färd med att plocka upp skivan och läsa allt som stod på konvolutet (alla känner till denna process). Behöll skivan i påsen vid detta tillfälle. Omslaget pryds ju av åtskilliga läckra nakna damer…(idag hade jag vågat!). Hela skivan är rå, universal och doftar sensualitet. “All Along The Watchtower” är ju med, vilket inte försämrade kvaliten. Jimi blev aldrig bättre än så här på platta. Att han sen spelade skjortan av alla i Woodstock året efter är så att säga en annan historia.
Lennart Flood

Det fanns ingen grammofon.
Julafton 1968. Vi skulle fira jul på Blacktjärnsgatan hos min brors svärföräldrar. Denna gata som ligger i Robertshöjd, hur en stadsdel kan heta det när den ligger i en sänka nära Härlanda tjärn och när stadsdelen som ligger på berget ovanför heter Björkekärr. Det måste ha blivit något fel hos stadsplanerarna. Nog om detta. Efter alla tradionella julbestyr med en massa fet mat och julmust i mängder (ja det var must som gällde då), såg jag fram emot julklappsutdelningen. Hade önskat mig “The Beatles”, det vita albumet. Men var inte säker på om jag skulle få detta efterlängtade album. Jag fick det. Efter en snabb granskning av konvolutet och det stora utvikningsbladet så ville jag naturligtvis börja lyssna på Lp:n. Men det fanns ingen grammofon. F..n. Det var fortfarande tidig kväll och hur skulle jag göra? Vänta till morsan och farsan skulle bryta upp för att gå hem eller skulle jag bryta upp tidigt. Valde det senare alternativet. Med det vita dubbelalbumet under armen invirat i en plastpåse tog jag farväl och önskade god jul och började småspringa genom ett becksvart Skatås. Tur att man hade gått där några gånger så att man var bekant med området. Efter en intensiv språngmarsch (hade bra kondition på den tiden) nådde jag Birksgatan helskinnad. Snabbt på med Lp:n. “Back In The U.S.S.R.” ljöd från högtalarna på min radionett på 2×8 watt. Där sögs jag in i musiken. Hade aldrig hört något liknande. Här fanns allt. Ballader, rå rock, blues, trams,fräcka ljudbilder, country, fräcka texter och mycket annat. Jag var såld. Inte visste man då att The Beatles var på väg att spricka. Efter alla år som gått så återkommer jag ofta till den och tycker den håller.
Kjell D

Jag lånade ut min stora radiobandspelare till “näsan”.
Redan våren 1973 började jag intressera mig för det nya hoppet Bruce Springsteen. Dylans arvtagare!!! Men Bruce var inte Dylan utan enbart Bruce. I samband med att “Born To Run” släpptes hösten 1975 var jag i London och samtidigt med Bruce europaturné såg hur de marknadsförde “The Boss” i stan. Väl hemma hade jag biljett 10/11 i Stockholm på konserthuset. Tackade nej, då jag hade studier att tänka på. Gissa att jag ångrar! Lånade ut min stora radiobandspelare till “näsan” (kompis) som spelade in konserten. Bandet finns kvar. Åren gick och inget nytt kom från Bruce. Man kunde läsa om alla fantastiska framträdanden i USA. Jag köpte allt som hade anknytning till Bruce och “The Estreeters”. Southside Johnny var mycket Bruce, men ändå inte riktigt “The Fever”. Plötsligt hade tre långa år gått och då efter tidernas förväntningar släpptes “Darkness…”. Den höll. Absolut en av mina mest spelade plattor. Inte en svag låt. Från “Badlands” via “Candys Room”, “The Promised Land” till “Darkness On The Edge Of Town”. En helgjuten utlösning. Jag älskar den.
Håkan

En svart-och vitrandig kavaj.
Året är 1966. Jag är tretton år och på mitt livs första språkresa till Colwyn Bay, en liten stad vid kusten i Wales. Denna sommar kommer jag att höra de första tonerna från den platta jag (de flesta dagar) betraktar som min favorit. Den finns åtminstone alltid med bland de tre första på min personliga rankinglista. Vår språkgrupp är på utflykt med buss och vi besöker bl.a. Chester, en stad inte så många mil från Liverpool. Jag minns att vi var inne i ett slags galleria, säkert mycket modernt vid den här tiden. En svart-och vitrandig kavaj, som inte skulle ha sett fel ut på Steve Marriot, gör att jag börjar dregla och återigen får anledning att beklaga min svångremsbudget. Tänk att komma tillbaka till Göteborg med en sådan! Drömmar..nåväl, mot viktigare mål: en skivaffär. För första gången hör jag här föremålet för min beundran, en låt som inte tillhör de bästa på plattan, men som ändå låter annorlunda, fräsch och spännande. Två engelsmän står inklämda i den tidens avlyssningsanläggning; ett bås med inbyggda högtalare. Jag tjuvlyssnar förstås. låten är “Yellow Submarine” och Lp:n “Revolver”. Engelsmännen kommenterar låten när den tonat ut. Jag hör inte vad de säger, är alltför koncentrerad på vad som skall komma härnäst. Det är en höjdarlåt som verkligen “blåser min hjärna”. “She Said, She Said” med ett grymt gitarrsound och överjordisk sång av John Lennon. Jag minns inte om jag köpte plattan här, tror inte det. Jag vet i alla fall att jag fortfarande, efter trettiofem år, upplever plattan lika fräsch idag. God konst åldras långsamt. PS. Omslaget, tecknat av Klaus Voorman, har jag som motiv på en t-shirt. det underliga är bara att teckningen är längre på min t-shirt. Har aldrig sett detta någon annanstans. Skumt.
Peter H.

Ett “uppvik” med ett brunaktigt foto.

Det var på min första londonresa, jag gjorde detta fynd. Året var 1972. Bowie och T.Rex var på frammarsch och drog med sig de flesta musikintresserade ynglingar så också mig. Det var spännande, roligt och svängigt och med influenser från alla möjliga håll. Det där lite androgyna var säkert en bidragande del. Jag hade just köpt Bowies “Hunky Dory” på Virgin Records när jag såg den. Ett “uppvik” med ett brunaktigt foto av en siouxindian, magnifikt, stolt, vackert. Namnet Ian Matthews var vagt bekant efter en version som hans tidigare grupp Matthews Southern Comfort gjort av Woodstock. Köpsignal så det stänkte om det. Väl hemkommen lades skivan på tallriken, mycket spännande. Vad som först slog mig var Ians röst, oerhört klar, vacker och mycket sorgsen. Den talar direkt
till den lille romantikern i mig. Musiken var sparsmakad, nästan lite spartansk med rötter i engelsk folkmusik. Långt ifrån mycket annat som då spelades. Men Ian visar också intresse för amerikansk musik. Han gör till exempel låtar av Phil Spector (en underbar a cappellaversion av “Da Doo Ron Ron”) och Richard Farina.
Nåväl “Tigers” var hans andra solo Lp och givetvis inköps direkt nummer ett också “If You Saw Thru My Eyes”. Bara titeln säger en del. När man sedan ser omslaget, en drömsk mörkblå bild av Ian (givetvis uppvik) tittande ut genom ett fönster så kan man tro att man förstår vad det handlar om. Rödvinsglas fram.
Detta var givetvis den bild som skivbolaget Vertigo ville skapa, men när man tittar närmre märker man att Ian valt låtarna mycket noga. På den vägen fortsatte han. En väg som inte lett till någon större framgång och som det uttrycktes i “NME Book Of Rock “. “He has a fine voice and is a shrewd judge of material but being the man-most-likely-to for so long he now looks like the man-who-never-did”. Denne man och jag följdes sedan åt några år. Det blev en resa där man kunde följa artistens väg “framåt” och rakt in i en återvägsgränd som han på en del mer eller mindre lyckade sätt försökte ta sig ur. Men han kämpar fortfarande på och jag måste tillstå att jag kollar fortfarande “m” facket då och då. Och jag tycker fortfarande att han gjort några av de absolut vackraste låtar jag hört.
Ronny I

Det började som en skakning på nedre plan….

Det började som en skakning på nedre plan på Birkagatan. Klas Burlings Pop-Special var veckans höjdpunkter. När Not Fade Away ekade över grannskapet uppfann jag konsten att spela luftgitarr. Bara en sån sak. Trots ambitioner var det väl också min höjdpunkt som musikant. När första Lp:n kom övertygade jag modern om att musiken var oumbärlig och att det sannolikt skulle inverka ogynnsamt på min fortsatta utveckling om jag nekades ett införskaffande. Jag
var övertygande och vilken förstående mor kan motstå liknande argument? Det tog åratal att återställa förtroendet. Hade väl tänkt att det här bidraget skulle handla om Stones, men ändrade mig. Fler än en deltagare i detta forum framhäver plattornas omslag. Rockmusik är ju till karaktären en kommersiell produkt och hur den paketeras är ju inte på något sätt oväsentligt. Vi lyssnade inte bara på musiken, vi tittade på omslaget också. Vad skall man säga om Stones omslag? Dom tidiga grejerna är väl rätt ok. Neutrala gruppfoton. Men sedan? En orgie i smaklöshet. En estetisk apokalyps. Nog om detta. Revolver var och är en fantastisk platta. Vi pratar livslång kärlek. 1966 kostade väl en platta ca 35kr. Tillkommer samma platta på CD under senare 80-tal för ca 150kr. Sammanlagt knappt 200 spänn. Musik är ett billigt nöje. Allt som var fantastiskt med Beatles uppvisas på Revolver. Kreativitet, nyskapande och lekfullhet. Med modernt språkbruk kan man säga att plattan öppnar ganska fett; Taxman, Eleanor Rigby, I’m only sleeping. Samtliga låtar har en helt egen identitet och plattan spretar egentligen åt alla håll. Yellow submarine ( i och för sig ingen av Beatles större stunder) blir sambo med Tomorrow Never Knows och får gemensam vårdnad om Love You To. Jag har ofta fascinerats av hur plattans rapsodiska karaktär ändå ger ett påtagligt intryck av helhet. Jag tyckte att Revolver var en spännande platta, nästan som en upplevelse. Den kändes som dagens och till och med morgondagens musik. Jag kommer ihåg att jag sprang hem från Lundenskolan för att spela den. Jag kan inte säga att jag idag springer hem från socialkontoret på Trädgårdsgatan för att lyssna på musik. Jämförelsen bevisar givetvis ingenting, utan belyser bara mitt eget perspektiv.
Det görs säkert lika bra musik nu som förr. Vem avgör det och på vilka grunder? Varje generations definitioner har giltighet. Det är också varje generations uppgift, privilegium och förbannade plikt att omvärdera tidigare generationers omdömen. Jag tycker däremot att det görs för mycket musik idag. Utbudet är oöverskådligt, men jag tillhör ju å andra sidan inte målgruppen för allt. Speciellt inte av tonkonst som skapas av den muskelflexade, aggressiva och självförhärligande skara som kallas rappare. Men för att tillägna sig allt som ändå beskrivs som fantastiskt bör man uppfylla rekvisitorna intresse, tid och pengar.
Jag lider brist i alla tre.
Bo L

Långlimpa och jänkestyre.

Det var 1967, det var sommar och sol och jag var kär (hon visste det inte). I källaren stod min splirrans nya Zundapp KS 50 Sport, komplett med långlimpa, jänkestyre och ställbart munstycke och väntade. Jag hade tjackat tidningar i över ett år för att ha råd och det var inte utan stolthet jag daskade sedelbunten i disken hos Olskrokens Cykel & Sport och pekade: den skall jag ha !! Jag skulle förstås få vänta. åtminstone officiellt, ända till hösten innan jag fick åka på den, närmare bestämt 10 dagar efter högeromläggningen. Klas Burling körde Pop-67 i transistorradion och det var där jag första gången hörde låten! Den fullständigt knockade mig och gör så än idag. Kinks var mitt stora favoritband och hade dessförinnan gjort en räcka av underbara singlar, men det här var något alldeles extra. Det var ett mästerverk och en härlig sommarsingel som jag levde på ända till hösten då “Something Else” -LP:n löste av.
Lennart N

En beige Philips med högtalare i locket.

Den 30:e oktober 1964 (tror jag), det är tidig morgon, i hallen hörs föräldrarnas och broder Lennarts förberedelser. De tågar sjungande in i mitt och Lennarts gemensamma sovrum i den lilla tvåan. Jag sover sannolikt räv. Presenten består av “Please Please Me” med The Beatles och min högsta önskan har slagit in.
Den första Lp-skivan av många har blivit min egen. Inga Lp-skivor fanns innan dess i vårt hem. Jag hade mest lyssnat på Lennarts singelskivor på vår gemensamma grammofon, en beige Philips med högtalare i locket. Med en äldre broders rättighet hade han givetvis förbjudit detta och med en yngre brors självklarhet brydde jag mig inte. Hans singlar var dock inte mycket att hurra för, “Murder She Says” en instrumental låt. “Putti Putti”, hyfsad, “Havanagila” med Spotnics, den rockande samen samt min favoritlåt “Michel Row The Boat Ashore” tror jag den hette, en gospellåt där jag glömt artisten. Vad var detta mot en Lp med The Beatles, platt och intet. Locket på grammofonen åkte omedelbart av. Skivan på och med sannolikt darrande händer sänktes pickupen som ännu inte fått
den påtejpade femöringen på sig ned över första spåret. Ut klingar “I Saw Her Standing There” och resten är historia. En något senare kick var “White Rabbit” med Jefferson Airplane, men denna första med Beatles slår det mesta.
Bo S

Radioaffären, Pettersson & Wedin
Året är 1964. Ny musik väller fram ur radioapparaten. Pop 65 med Klas Burling. En yngling i Avesta lyssnar och spelar in så mycket det går av den nya musiken från England och USA. Ynglingen, det är jag och mina favoriter är The Beatles och The Rolling Stones. I denna flod av ny och bra musik hörde jag plötsligt något som gav mig emotionell ståfräs. Första singeln med en ny engelsk grupp, The Pretty Things. Låten hette “Rosalyn”. Så häftigt och så rått. Jag var helsåld. I november 1964 och mars 1965 kom deras uppföljare, “Don’t Bring Me Down” och Honey I Need. Vilka otroligt bra singlar. Jag lusläser alla artiklar och ögonslukar alla bilder där Petty Things figurerar. Allt detta stärker mina känslor för gruppen. De var vildare, tuffare och mer provokativa än något annat band. The Pretty Things spelade R&B skitigare och mer från rötterna än någon annan jag hade hört tidigare. The Rolling Stones var rena rama söndagsskolepojkarna i jämförelse med mina nya idoler. Sångaren Phil May sjöng, kved eller vrålade med en sån äkta och innerlig känsla, han gav allt. Ur Dick Taylors gitarr slungades tunga och häftiga riff som fick mig helt i extas. Nu väntar jag på deras debut Lp. Jag beställer den i radioaffären, Pettersson & Wedin. Väntar och väntar. Äntligen kommer den, i april 1965. Min första Lp överhuvudtaget och vilken Lp. Jag var jättelycklig och cyklade hem fortare än någonsin. Kastade mig framför grammofonen och spelade Lp:n The Pretty Things. Så j-vla bra och så häftigt omslag. Det var som ett konstverk från renässansen eller ett gammaldags fotografi. Där stod Stax, Pendleton, Prince, Taylor och May tillsammans som kungar ur underjorden. Buttra, självsäkra och otroligt fräcka. Håret långt och ostyrigt allt i en protest mot det konventionella slicket. Jag kunde inte sluta kolla omslaget, det stämde så bra med musiken på skivan. “Roadrunner, Baby Doll, Big City, Hey Mama Keep Your Big mouth”……. Låtar som stinker av blues och rock. Inga kompromisser. De spelade och sjöng rått, skitigt, slarvigt, högt och hårt. Omslaget till denna skiva uttrycker så mycket. Den kommer alltid att finnas längst fram i Lp backen.
Pelle Å